Hej hallå här är jag, har ju tagit en paus från bloggen men nu känner jag att jag är lite mer på banan så kanske ska jag kunna uppdatera mer nu.
Har inte haft någon lust eller ork att lägga på bloggen och samtidigt har jag velat men de har bara inte blivit så.
Tror att både kropp och psyke börjar säga att de liksom räcker nu, har känt mig lättretlig och sur, inte bitter men lite smått grinig.
Trött på alla "vanliga" som klagar på "vanliga" saker, samtidigt som jag tycker att alla har rätt att klaga i sin egen vardag. De gör att känslorna kommer lite i gungning.....eller är jag i klimakteriet?

Har haft turen att få sova ca 5-6 timmar 2 nätter den senaste månaden och de är ju en stooor glädje och mega lyxigt, dock slår kroppen bakut då den får känna att de går att sova också så nu är den tröttare än den någonsin varit. Vill ju inte klaga men just nu är jag i en fas där jag känner att jag tänker göra det ändå.
Det är faktiskt förbaskat jobbigt att inte få sova på 3,5år, lägg på lite oro på de så har ni en fantastisk grund att bygga resten av vardagen på.
Tänker hela tiden att de finns många många som  har det sju resor värre så jag ska vara glad att jag har det så bra som jag har de och de hjälper faktiskt.

Hur mår hon då, lilla höna pöna?
Jo då tackar som frågar.....faktum är att jag inte kan säga att jag vet.
Tidigare har jag haft någon liten aning om hur hon mår, hur sjuk eller frisk hon är men just nu känner jag att jag inte vet.
Ovisheten är tusen gånger jobbigare än att veta. Vi behöver ringa till Göteborg och prata med dom för att få en bättre uppfattning på hur läget ser ut.
Hon har ju mer energi än tidigare innan operationen men hon orkar fortfarande inte lika mycket som andra barn, frågan är då om det beror på hjärtat, den nedsatta lungfunktionen eller på att hon missat massor av "konditions träning" innan hon blev opererad.
Ofta säger hon att hon är såååå trött och inte orkar gå, vill att man bär henne vissa sträckor. Då hamnar jag i en situation då jag får försöka läsa henne, spelar hon på sin trötthet för att hon bara vill bli buren eller är det så att hon faktiskt inte orkar? Hur ska jag kunna veta de och vad händer om jag pressar henne och de faktiskt är så att hon inte orkar? Brukar försöka peppa henne att gå till trädet, bilen, huset etc och om hon då börjar gråta och säga att hon inte orkar så bär jag henne men hur länge ska jag hålla på så?
Hon får även ont i bröstet när hon hoppar stutsmatta, så fort hon får det sätter hon sig och vilar och vi har sagt till J att det är absolut hopp förbud då detta inträffar, då stannar man och väntar tills hon är redo igen men är det farligt? Ska vi tvinga henne att sluta hoppa för alltid?
Får hon åka karusell? Kan hon flyga i litet flygplan för 6 pers pga trycket?
Hon svettas massor och magen fungerar fortfarande inte.
Massor av frågor som vi behöver få svar på så just nu vet jag nte hur hon mår.

Trotts detta är hon en strålande tjej som är så fruktansvärt envis och full av liv.
Hon väljer att resa sig och köra på ......