Man kan ju inte säga att stämningen är munter bland läkare, dom är inga clowner direkt.
Både jag och Niclas blev märkbart påverkade av hela situationen, man blir illamående och får en stor klump i magen vilket inte är så konstigt då de är vårt barn som dom gnuggar hakan åt.
Det som var en aningen positivt var att vad dom kunde se nu så är det inte fler större hål men dom tror att det kan finnas ngt litet men de var inte ngt betydelsefullt så det var ju bra.
När operationen blir var lika luddigt som vanligt, nu pratade dom om att man kanske kan vänta 1-2år till men allt beror på hur hon mår och vad kirurgerna tycker, det är ju trotts allt dom som ska göra jobbet och när dom anser att förutsättningarna är bäst får man köra.
Läkaren som gjorde ultraljudet i dag sa att han ville att man skulle kolla hennes lungor noga för de har tydligen betydelse inför operationen hur pass skadade dom blev vid diafragmabrocket. Det känns lite som en stor soppa men man försöker göra allt för att snappa upp vad dom säger.
Om ca tre veckor skulle vi få veta mer då dom tittat på bilderna igen nere i Göteborg.
Det känns bra att hon mår "bra" i dag och det är ju ultimat för henne att få växa på sig då hennes hål sitter så dumt till. så för Alicias skull är det bra ju större hon blir.
För psykets skull är det ju skit att behöva vänta ett år till, den oro man lever med och dom tankar man brottas med är ingen vardag man vill ha men vad gör man?
Det hjärtliga kaoset fortsätter.
Vi har ju inget val och självklart vill vi ju det som är bäst för Alicia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar