Man ska leva ALLA dagar...

I går var vi på hjärtebarns årsmöte.
Vi kom dit kl 10.00 som det var skrivet på de schema som vi fick, tror vi var bland dom första att anlända.
Sen var det bara att sitta och vänta på lunchen som skulle börja vid 11 och under den timmen hände inget...vi bara satt och väntade och väntade. Dom kunde ju ha bjudit på kaffe eller ngt men inget.
När klockan sedan blev 11 så var det ingen som visade oss till lunchen så när klockan var 11,20letade vi och hittade vart vi skulle äta. Lunchen var i TVÅ timmar, för oss som är vana att äta fort var det sedan ytterligare en lång väntan tills mötet började kl 13.
Den första att prata var en kvinna som är kontaktmormor på hjärtebarns föreningen.
Hon var bra, pra talare och intressant att lyssna på. Man kände igen sig i de mesta hon sa och det var ganska skönt att vara i samma rum som andra som vet och förstår.
Allt blir dock väldig påtagligt när man finner sig sittandes på ett möte som handlar om att ha eller vara anhörig till svårt sjuka barn, vet att jag sagt det förut men man "vaknar" och inser att ens barn är sjukt...det är faktiskt min familj och vårt barn som dom pratar om ...hon är sjuk...här sitter vi på ett möte i en förening för hjärtsjuka barn...de trodde man aldrig att man skulle behöva göra..

I det stora hela var det ett helt ok möte och man märkte att alla behöver prata och att alla varit med om samma saker , känt lika och bär på en oro.

Det jag ska ta med mig från dagen är en sak som kontaktmormor sade när vi pratade om hur det är att leva med oro..."Alla ska vi dö en dag MEN vi ska leva alla andra".