I dag för åtta år sedan satt jag som vanligt de året hos Pappa...han var så där grå som man blir på slutet. Han var sjuk i cancer och det fanns inget mer att göra. Alla visste vi att det snart var över men hoppet lämnar aldrig människan.
Denna dag kändes annorlunda, den var så intensiv, Pappa var väldigt dålig och medtagen, han pratade som vanligt men han var avlägsen.
Lunch denna dag var köttgryta, Pappa ville inte äta så jag satt och petade i mig då jag kände på mig att dagen skulle bli lång.
Plötsligt blev han bara sämre och kräktes, kunde inte andas och så blev det för en stund lite bättre. Man beslöt att köra honom till KS (Karolinska).
Jag åkte med i ambulansen och tiden stannade, jag märkte på ambulans killen att det var över, man såg att han ville säga det till mig men han kunde inte. Pappa var gradvis borta och i bland sa han ngt men han var förvirrad.
När vi kom till akuten vaknade han till men trodde hela tiden att han och jag var i ett garage och väntade på hans fru, kändes skönt att han inte förstog vad som höll på att hända.
När dom satte sond på honom höll han på att krama sönder min hand, han tröck in naglarna så jag fick sår men jag bet mig i läppen för att han skulle få känna att jag fanns där.
Han fick en stor dos morfin för smärtan och gradvis blev han mer närvarande.
Vi rullade iväg till röntgen, där fick han en skena som hans ena arm skulle in i, den var bruten sedan en sjuktransportör tappat honom men då han var så dålig kunde de inte läka. Jag fick uppdraget att sätta fast den, visste ju att Pappa hade ont så jag sa bara; " Pappa jag måste sätta fast den här, det kommer göra skit ont men den måste på, jag räknar till tre..ett, två, tre!" Så lyfte jag hans brutna arm, Pappa skrek rakt ut, la den i skenan, spände åt och gav Pappa en kram. Sen kom personalen och sa att det var vår tur. Han skulle över på en annan säng, jag sa att han hade oerhörda smärtor men de fanns inget annat att göra, så dom bad mig lyfta överkroppen, han skrek och vi lyfte....När vi kom in i röntgen salen frågade dom om jag jobbat som hans vårdare länge...vårdare sa jag...Jag är hans dotter, personalen stelnade som till is...dom bad om ursäkt över att jag fått göra så mycket, jag skulle ju bara vara anhörig men vi denna tid var jag van.
Jag fick inte vara med när dom skulle ta bilder, Pappa tittade upp gav mig en "fågel puss" som han alltid gjort sen jag var liten och sa vi ses sen.
Jag gick ut och när jag satt i väntrummet kom hans fru, hon övertalade mig att åka på en kurs som skulle starta samma kväll, det var en kurs på jobbet för att förberedas för lednings jobb, jag visste att Pappa ville att jag skulle gå, så jag åkte. Fick aldrig se Pappa i livet igen, skulle inte ha åkt på kursen ....Denna dag har gjort att jag inte kan äta köttgryta, bara lukten får mig att må illa.
I morgon den 11/6 kl 10.20 är det 8år sedan Pappa dog, 8år.
Tiden läker inte alla sår man lär sig bara leva med dem.
God Natt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar